London och jag har ett långt, intimt förhållande. I tonåren var London mitt andra hem. En plats jag flydde till när småstadslivet i Sverige blev för litet. När jantelagen blev för tung att bära och när de granskande blickarna från främmande människor på stan blev för vassa. London, London, älskade stad.
De otaliga tripparna till London har gjort att mina besök i staden numera exkluderar de klassiska turistattraktionerna. Istället letar jag efter nya platser att se. Jag tar tunnelbanan ut i förorterna och smyger runt på ställen där ingen vanlig turist vanligtvis hänger. På sin höjd passerar jag Picadilly Circus för att byta tunnelbana eller för att knalla iväg till någon valfri teater i West End. För teatrar och musikaler kan jag aldrig få nog av.
Resen började med den sedvanliga transportsträckan. Jag tog flyget från Landvetter till Stansted. Bytte till tåg och sedan till tunnelbana. Stannade till på Liverpool Street Station för att hämta andan och äta ovanligt smaskiga hamburgare framställda av sötpotatis och kikärtor på Boisdale of Bishopsgate.
Att hitta boende i London är klurigt. Hotellstandarden i England är minst sagt speciell. Under mina resor har jag bott i allt från mögliga rum där varannan golvbräda saknats till halvlyxiga sviter i skrymslet bakom bortglömda hissar. För att inte tala om den gången då den inkluderade frukosten bestod av en påse formfranska, en burk marmelad och en enda brödrost som hela hotellet fick köa till. Fast det är charmigt, när man vant sig. Jag föredrar att bo utanför centrum, men med goda kommunikationer. Områdena norr om Hyde Park, kring Bayswater och Paddington är favoriter. Den här gången blev det Paddington, på ett litet hotell precis vid Edgware Road. Ovanligt fint för att vara London och med varmvatten och rejäl frukost. Hela vistelsen. Och så fick vi gratis frystorkat kaffe i receptionen. Hur mycket vi än ville ha.
Efter alldeles för många timmar av resande är man lätt lite mör i kroppen. Första dagen avslutades därför med en promenad kring Paddington och området som kallas Little Venice. Det är ett område med små mysiga kanaler och vackra broar. På sommaren är det fullproppar med flodbåtar, caféer och uteserveringar. Vi promenerade sedan från Little Venice till Baker Street där vi tog en snabb tur förbi Sherlock Holms hus på den fiktiva adressen 221B.
Dag två bjöd på strålande solsken och tio plusgrader. Perfekt för en vintertrött svensk som inte sett solen på tre månader. Vi promenerade till tunnelbanan och begav oss norrut. Destinationen var Archway i norra London. Området kring Archway är fantastiskt pittoreskt. Små gulliga hus, kuperat landskap och lummiga kullar. Vänder man sig söderut skymtar man Londons skyline vid horisonten. Det känns snarare som en småstad i staden en en del av en pulserande mångmiljonmetropol.
Vi promenerade genom Archway med Highgate Cemetery som mål. Kyrkogården är uppdelad i två delar; väst och öst. Den östra delen är öppen för alla, medan den västra kräver sällskap av guide. Vi nöjde oss med den östra. Där vilar kända personligheter som Douglas Adams (författare till Liftarens guide till galaxen – och innehavare av en fantastiskt nördig och finurlig gravsten), Karl Marx och Malcolm McLaren.
Efter kyrkogården tog vi tunnelbanan till Camden Town. En livlig, pulserande stadsdel med gatumarknader, ruffiga klädbutiker, vintage och barer. Tidigare var Camden hem för alla Londons punkare, rockbrudar och indies. Numera har stadsdelen rustats upp och blivit en turistattraktion och (tyvärr) förlorat lite av sin charm. Vi passade i alla fall på att köpa nyfriterad falafel på matmarknaden och åt den på en parkbänk i solen. Sann lyx.
På kvällen hade vi bokat biljetter till Agatha Christie-pjäsen The Mousetrap. Den har spelat sedan 1952 och uppförs sedan 39 år tillbaka på St Martins Theatre vid Leicster Square. Innan showen besökte vi Chinatown. Det var den första dagen på det kinesiska nyåret och stadsdelen var ovanligt vackert utsmyckad. Vi sökte skydd från kvällskylan på en gigtntisk dumplingsrestaurang i tre våningar där vi åt ångade gyozas med god aptit.
Vid sju begav vi oss till teatern. Pjäsen var riktigt bra och mycket oväntad. Ett måste för alla som älskar Agatha Christie.
På torsdgen regnade det på typiskt London manéer. Vi höll oss inne så gott det gick. Halva dagen gick åt till en lång shoppignsrunda som började på Primark vid Marble Arch och slutade på Habitat på Goodge Street. Under tiden hann jag köpa otaliga blommiga klänningar (ny craving), en jeansklänning på Beyond Retro och ett par engelska pockets i en bokaffär. Och så åt vi våfflor och drack kaffe på ett kaffe som visade sig tillhöra en emigrerad svensk man som verkligen hade saknat att prata svenska. Han hängde över vårt bord och var så lycklig över vårt sällskap att vi fick rejäl rabatt på fikat.
Efter lunch tog vi tunnelbanan till Moorgate för att besöka Museum of London. Ärligt talat tyckte jag inte att det var något vidare. Eller som mitt resesällskap uttryckte det: ”Har man sett en stenåldersyxa har man sett alla…”. För den som är intresserad av Londons historia (och stenåldersyxor) kan det säkert vara intressant. Museet hade också en tillfällig utställning med temat Sherlock Holmes. Inte heller denna var särskillt mycket att hänga i julgranen. Jag kan dock stoltsera med att ha varit 10 centimeter och en glasskiva från en morgonrock som suttit på Benedict Cumberbatchs kropp(!!!).
Sista stoppet för dagen blev Emirates Air Line. En (relativt) nybyggd linbana över Themsen. Den tar totalt 10 minuter att åka och går 90 meter över mark. Just den här kvällen regnade det och blåste väldigt mycket. Vår lilla korg krängde och svajade så mycket att alla tre passagerarna var livrädda och knappt vågade se ut alls. Men det var fint ändå. På ett lätt traumatsikt sätt. Dagens höjdpunkt.
På fredagen hann vi inte mycket mer än att promenera till Notting Hill och gå en sväng på gatumarknaden på Portobello Road innan det var dags att bege sig tillbaka till hotellet och åka till flygplatsen. Och så var resan slut för den här gången.
Tant Carins hörna 